Det var under v.2 på tisdagen och onsdagen som vi skulle få prova på denna ädla konst.

Dag 1 var den mulna dagen. Vår första uppgift var att pulsa i snö vilket inte alls var så kul, ’’hur ska man orka klättra sen’’ var en tanke som dök upp. Men efter att vi kommit till ravinens kant släppte allt det jobbiga och det började bli spännande, förutom att vi hade lite mer jobb med rep som skulle knytas fast, rep som skulle koljas, knäppas fast i karbinhakar som hade fästs i repen som satt i träden och sedan kasta iväg var ände av repet åt gången och sedan pulsa ännu lite mer för att komma till botten, annars var det inte så mycket mer jobb.

Sen var det ju meningen att man skulle upp på väggen som mer liknade en blomkål än en vägg.

Efter lite genomgång om hur man använder hackorna av vår lärare Christer så var det redan några som nästan var uppe på väggen (jag var en av dem). En efter en provade på att klättra, höll på att säkra någon eller bara satt och njöt av livet. Men sen blev det inte så mycket ”njuta av livet” när man skulle upp på väggen och kämpa för att till slut kom till pricken över i:et och för att sedan kunna känna att man lyckats klättra uppför ett vattenfall.

Efter att alla hade klättrat, ätit upp sin lunch, packat ihop utrustningen, pulsat tillbaka till bussen och slutligen fått av sig sina fördömda kängor så började fötterna sjunga av befrielse. Under dag 2 så skulle det däremot bli än mer jobbigt för både armar och fötter.

Andra och sista dagen så skulle vi klättra på ett ställe som låg nedanför Trängsletdammens stora luckor.

Efter lite pulsande, fastsättning av säkerhetsskruvar i is och nerfirning ner mot den absoluta botten i en av Trängsletdammens utskov (utsprängd forsväg för vattnet, vissa av dem är torrlagda) där man kände sig väldigt liten i jämförelse mot de stora vattenfall man skulle upp på.

Äventyrslusten var däremot på en gång väckt och jag ville inte vänta längre utan blev den första att prova den brantaste av vattenfallen. Det gick däremot inte som jag trodde att det skulle gå från början utan jag gav upp efter 1-1.5 meter upp på isen.

Efter mig så skulle Henrik prova att klättra upp för isen. Jag har för mig att han sa någonting om att det såg skitbrant ut innan han började klättra. Efter det såg man hur han steg efter steg klättrade och fick min klättring att verka ynklig i jämförelse. Efter ungefär en timme så var han uppe på toppen vilket jag inte trode var möjligt efter alla svordomar, alla ansträngningar, allt istuggande som fick isen att se ut som ett råttbo. Men sen fanns det ju i å för sig en som säkrade som inte släppte ner honom förrän han var ända uppe vilket måste vara en av anledningarna till att han kom så pass högt upp. En annan anledning kan ju vara att han är duktigare än mig på isklättring men det tar jag inte riktigt emot med öppna armar, jag skulle haft revansch, men jag skyller på att jag ville prova alla andra klättringsleder först.

Sen så skulle i alla fall en efter en åter igen prova på att klättra uppför det branta vattenfallet och till slut kändes det i alla fall som att det bara var jag kvar som inte hade lyckats komma högre än en och en halv meter, så jag smet fort iväg till ett liknande vattenfall som jag inte lyckades komma ända upp på men som jag ändå var rätt nöjd med.

All annan tid då man inte klättrade på höga vattenfall så kunde det hända att man tog kort (vår lärare var både ovanför och nedanför isen medan han tog kort), äta, vila eller bara prova att klättra på låga höjder utan säkring. Sista tiden så packade vi ihop utrusningen och började vandra mot bussarna.

Så det var alltså sista dagen med mycket kämpande för alla och det är alltid lika kul att göra något gemensamt med klassen som är lite utmanande, ”smärtan är din vän”, den får dig att känna att du lever även om den inte är så stark.

/Rasmus Karlsson, Naturguide årskurs 3