I augusti 2002 började jag på KY-Naturturism på Älvdalens Utbildningscentrum. Redan den första veckan, efter lite presentationer och praktiska göromål, åkte hela klassen till fjällen för en vandring på tre dagar. Vi lärde känna varandra samtidigt som vi fick en del utbildning i fjällens ekologi och botanik. En bra start på utbildningen.
Senare under hösten var vi ute och paddlade en vecka, genomförde ännu en fjällvandring och guidade besökarna på invigningen av Fulufjällets Nationalpark. Dessutom var vi med på Gryvelådagen, i ett naturreservat som skolan förvaltar. Där fick vi se tändningen av en kolmila och en tjärdal, bland mycket annat.
Alla aktiviteter utomhus varvades med friluftskunskap inomhus. Vi diskuterade utrustning och beteenden, Röda Korset kom och lärde oss att rädda liv, och vi lärde oss en del grupp-psykologi.
I oktober var vi i Göteborg, på mässan ”Kunskap och Framtid”, där vi skulle presentera vår utbildning och skolan. Montern gjorde vi själva, liksom all planering. Det var där, när vi berättade om vad vi gjorde, som vi först fick frågan: ”Var finns haken?”.

Vi hade vant oss vid att mest vara utomhus när turismkunskapen drabbade oss. Omställningen till tunga teoretiska studier var svår. Vi förstod inte riktigt vad vi skulle göra, och än mindre varför. Efteråt har det visat sig att det vi lärde oss om turismen faktiskt har betydelse, och att den var väl värd att kämpa sig igenom.
En dag, när vi var som mest less, kom en av lärarna in till oss. ”Schemat är ändrat”, sa han, ”isarna ligger och vädret är fint, så i eftermiddag åker vi skridskor”. Vi jublade!

När snön hade kommit började vi åka skidor. De flesta kunde redan, men jag var nybörjare, och en rätt skeptisk sådan. Att åka utför tyckte inte jag var så kul, men i februari var vi ute på tur i Grövelsjöfjällen, och det visade sig vara något för mig. Vi skidade på dagarna, med packning i ryggsäckar och pulkor. De två första nätterna tältade vi på snön, och det gick bra. Ännu bättre var det att sova i snöbivack, som vi gjorde de sista två nätterna. Ett tungt jobb var det att gräva ut dem, men så blev det mysigt och ombonat med.

Eftersom detta är en KY-utbildning ingår det mycket praktik, eller Lia, ”Lärande i arbete”, som det kallas. Det ska alltså inte bara vara arbete, utan man ska lära sig också. I år, 2003, hade vi Lia från vecka nio till vecka 17. Man får leta rätt på sin Lia-plats själv, men skolan hjälper förstås till om man får problem.
Själv praktiserade jag på Grövelsjöns Fjällstation de tre första och de tre sista veckorna av Lian, och det passade mig perfekt. Mycket städning blev det, men med bra arbetskamrater går ju vad som helst bra. Jag var dessutom med ute på en skidtur med färdledare, och fick hjälpa till med barnaktiviteterna under skolornas sport- och påsklov.
De tre veckorna i mitten av Lian blev ”över”. Den första av dem gjorde två klasskamrater och jag en lättare expedition på Fulufjället, för att bli bättre på att åka skidor. Om det är kompetenshöjande och med ordentlig dokumentation före och efter kan man få det godkänt som Lia.
En vecka var jag magsjuk, men kunde göra en del arbeten vid datorn, så helt bortslösad var den inte. En vecka var vi i Stockholm, för att representera skolan på Vildmarksmässan i Sollentuna, och ännu en gång frågade folk oss ”Var finns haken?”.

Efter vinterlian hade vi fem veckor i skolan, fast så många ”vanliga” lektioner blev det inte. Istället ägnade vi oss åt flera olika projekt. Vi planerade och genomförde en multisporttävling för elever och lärare. Vi åkte runt Siljan och gjorde studiebesök på olika platser och företag. Vi firade av den föregående KY-klassen, med lekar och fin middag.
Ett av de största och viktigaste ”projekten” var att ta emot de som sökt till utbildningen inför höstterminen. De bjöds in till en tvådagars träff här i Älvdalen, dels för att de skulle få svar på alla sina frågor, dels för att vi och lärarna skulle få någon uppfattning om dem. Vi som gått ett år berättade om våra erfarenheter, med entusiasm och med lysande ögon, och naturligtvis dök frågan upp igen: ”Var finns haken?”.

Nå, finns det någon hake, då? Mitt svar är nej. En inbiten storstadsmänniska skulle nog säga att Älvdalen är en hake, men en sådan person skulle nog ändå inte söka till denna utbildning. Vi som är här finner Älvdalens litenhet bra. Vi umgås mer inom klassen än vi skulle ha gjort på en större ort. Vi har skog, sjöar och berg inom promenadavstånd. Vi gör inte av med studiemedlen på uteliv, utan kan köpa utrustning istället.
I början av höstterminen kan det vara svårt att hitta bostad, men efter några veckor brukar det ha löst sig. Vandrarhemmet Tre Björnar brukar ha några studenter boende där, och det går bra tills man hittat något eget.
Själva skolan är bra, med fräscha lokaler. Det finns en klättervägg, datorer med internetanslutning och mycket utrustning för alla vandringar och annat. Dessutom verkar lärarna trivas och ha roligt på jobbet, bara en sån sak.
Den enda nackdelen är nog att vi bara går två år. Jag trivs mycket bra, och skulle gärna stanna kvar ännu ett år, men man kan ju inte få allt.

Mikael Björn, KY 7.