Vasaloppet

17.00 fredagen den 23 januari stod jag, Max, Fred och Markus på vasaloppets startplatts i Berga, Sälen och laddade för mördarbacken, och alla de sedan återstående milen fram till mora.

Det var under ett studiebesök på vasaloppsmuseet i mora som jag fick idén att åka vasaloppet. Inte som ett tävlingslopp, utan som en skidtur, uppdelad på flera dagar. Nätterna skulle spenderas i de fäbodar som finns utplacerade efter Vasaloppsleden.

Dag 1

Eftersom vi var tvungna att anpassa tiden efter skola och bussar hade det redan börjat bli mörkt när vi lämnade Berga. Det tog därför inte lång tid innan pannlamporna åkte på. Målet för kvällen var fäboden vid Smågan (11 km från start). Det snöade och blåste lite på oss när vi åkte fram, och från väderleksrapporten viste vi att det skulle bli mycket sämre dagen efter.

Stugan vid Smågan visade sig vara riktigt stor och rymlig, nästan lite för stor då den tog lång tid att värma upp och jag hade räknat med att klara mig med en sommarsovsäck. Men då sovsäcken fick lite hjälp av min barriärjacka blev natten mycket behaglig.

Dag 2

Efter att vi fått i oss frukost och kokat upp vatten för dagen åkte vi vidare från Smågan, och siktade på att nå någon av stugorna kring Evertsberg till kvällen.

Detta visade sig dock bli lättare sagt än gjort då väderleksrapporten stämde i allra högsta grad. Skidspåren fylldes av snö och på hedarna och myrarna kändes vinden ganska påtaglig. Summan av detta dåliga väder och skidföre blev att när vi hade någon kilometer kvar till Risberg (34.6 km från start) beslutade sig mina tre färdkamrater för att avbryta. Själv kände jag att jag fortfarande hade energi för att fortsätta, och åkte då själv vidare mot en fäboden i sundet – 5 km innan Evertsberg. Sträckan mellan Risberg och fäboden visade sig bli den för mig kämpigaste biten på hela turen. Eftersom det snöat intensivt hela dagen fick jag pölsa i två decimeter lössnö med löparskidorna – något som inte gick speciellt fort. Samtidigt som min energi började tryta. Något överraskande var dock att jag vid ett tillfälle fick draghjälp av en älg som sprang bara tjugo meter framför mig i spåret för att sedan försvinna in i skogen. När jag slutligen kom fram till stugan – som jag kände igen pga. att jag varit i området med skolan i höstas – drack jag upp resten av den koncentrerade saften jag haft i termosen för att blanda ut med snö/vatten, något jag skulle ha gjort tidigare då jag kände hur otroligt mycket mer energi kroppen fick av sockret – något man inte känner fören man är riktigt utmattad.

Sundetstugan var mycket mindre än den vi sovit i natten innan, och jag fick fort upp värmen så att jag kunde torka alla kläder och sova i min sommarsäck utan problem.

Natten mellan dag 2 och 3

Klockan 00.30 vaknade jag efter några timmars sömn. Brasan började slockna så jag fyllde på med ny ved i kaminen och gick sedan och lade mig igen. Precis innan jag skulle till att somna hörde jag någon vid ytterdörren och in kommer Sebastian ”Sebbe” Lundin med pannlampa och full mundering. Jag hade tidigare frågat Sebbe om han ville åka ”vasaloppet” med mig, men på grund av sjukdom hade han inte kunnat. Men på lördagen hade han känt sig tillräckligt frisk och försökt fått skjuts ut till spåret hela dagen. När han på kvällen hittat en chaufför och fått höra att jag var själv packade han ryggsäcken och åkte ut. Han hade inte kunnat kontakta mig då batteriet i min mobil dött.

Dag 3

Söndagen dag tre skulle bli den sista dagen på turen oavsett om vi nådde Mora eller inte. Sebbe och jag hade 5,5 mil kvar till Mora, det vill säga mer än halva vasaloppet.

Blåsten från dagen innan hade avtagit och det snöade inte alls lika mycket. Precis när vi kom ut ur stugan såg vi pistmaskinen åka mot sälen, det vill säga: spåret var spårat och pistat.

Sträckan till Evertsberg var lite halvdryg – möjligen för att vi inte riktigt kommit igång än, och väl framme i Evertsberg fanns det tvivel på om vi skulle orka hela vägen till Mora. Men efter Evertsberg gick det fantastiskt fint, med nedförsbackar nästan hela vägen till Oxberg (62 km från start). Efter Oxberg började det bli varmare och på sina ställen fastnade det mycket snö under skidorna. Som tur var mötte vi en klok Stockholmare som visade oss hur man kunde skrapa rent spannet i farten utan att behöva stanna.

Efter en lunch i Gopshus åkte vi till gopshusbackens värmestuga där vi blev bjudna på en kopp kaffe och blev sittande i en intressant diskussion men pistvakten. Sedan fortsatte vi mot Hökberg (71 km från start). Någon stans här gick Sebbes stav av precis över kringlan. Detta gjorde att han hela tiden sjönk ner med ena staven. Som om inte det vore nog gick samma stav sedan av en gång till! Staven blev då kasserad och han körde äkta Vasa stil – med en stav. När Sebbe i all hast packade på lördag kväll hade han bara fått med sig fyra mackor och en mackrillsburk. Den snåla kosten och den ansträngande åkningen tog då ut sitt pris och därför fick han senare min ena stav. Den enda provianten vi hade kvar vid det här lagret var min frukostvälling, vilken vi stannade och kokade upp i Eldris (ca. en mil från Mora).

Känslan efter Eldris, när vi började räkna kilometer i stället för mil, och tillslut meter i stället för kilometer. Kompenserade det förskräckliga föret som tvingade oss skrapa bort snön under spannet oftare än någonsin innan. Och när vi sedan stod under målgången i Mora – vi åkte hela vägen genom Mora centrum – var vi överens om att man ska se upp till dom människor som åker denna sträcka i ett svep, om så i fint väder och i bra före.

/Adam E. Gunnarsson